Farväl min älskade, det är dags att åka...

Och jag lämnar honom vid stationen så åker han dit hans mamma bor och jag åker hem dit där vi bor, där det är pyttelitet men så varmt för att vi har fyllt det med kärlek och skratt och tjafs som aldrig betyder något egentligen och jag gosar in mig i hans hals för sista gången på en vecka och jag åker genom regn och sol och regn igen och hela tiden tänker jag på honom och alla dom som har gjort honom till den han är, som jag älskar så mycket och som jag fick fira hela dagen igår med, och jag tänker att om man är världens lyckligaste människa så känner man nog såhär, man känner nog såhär som är som att det gör ont i bröstet för att allt är så fint och vackert