En resväska och asfalten rör sig

Det är varmare än någonsin som Sveriges sätt att ropa åt oss att stanna för det finns ingen tid som är som nu, men vi ska till paradiset, för det är där vi är och vi packar och undrar vad man egentligen kan klara sig utan och mina föreställningar om att jag inte är materialist eller inte behöver ha så mycket kontroll spricker när jag lägger i den elfte vita bommullstunikan och två sorters värktabletter och pincett och nagelfil för jag är så rädd för huvudvärk och stickor eller att ha buskiga ögonbryn, men det är tydligen så jag är och nu kommer jag nog inte förändras så mycket mer men eftersom jag är snäll och gråter lätt när andra lider så tänker jag att det inte gör så mycket att jag är sån materialist, och Jesper pratar om fotboll och jag slänger alla mejeriprodukter för nu säger vi snart hejdå hemmet, hej semester.