It was on the fifteenth floor, it had a board across the door, it took an hour to prise it off and get inside, it smelt as if someone had died.

Jag har känt mig som en statare i 1800-talets Stockholm, det har varit trångt, så trångt, så trångt att jag vill skrika högt över att aldrig få vara ifred, att jag alltid blir störd när jag vill sova och han inte vill det, eller när jag vill ha tyst och han inte vill det eller jag vill ha någon här men han vill sova och som så många gånger har jag velat rycka av mig skinnet av frustration eller hugga honom med Ketalar så att han bara somnar, eller springa hemifrån när den pyttelilla ytan fått mig att kvävas och jag har velat kasta nåt i golvet när det aldrig går att laga mat eller baka, det går inte ens att hacka gurka i köket, och min arm får aldrig plats när jag ska sova, jag har inte sovit på mage med armen uppåt på ett år

Min I-landsmisär har fått mina drömmar att bli så värst rimliga, jag har en dröm om en säng som är 160 cm bred, om diskmaskin, balkong, och en dörr att kunna stänga om sig och den första oktober blir drömmarna verklighet