En flickdröm

Jag kommer aldrig glömma när jag som tolvåring gick genom Huddinge sjukhus nötta korridorer, med en inredning som knappt var acceptabel för 30 år sedan, och tänkte: "Här. Här är jag hemma. Här ska jag vara."
Jag tänkte alltid att jag var en väldigt onormal och udda liten tjej som älskade sjukhus så otroligt mycket. Jag minns att jag alltid tänkte: "Här kan man alltid känna sig trygg om det skulle hända något oförutsett!"
Och dom vackra i vita byxor och ljusblå klänningar. Dom ouppnåeliga som hette Sanna eller Jenny och hade blond page och glittrande ögon, fast dom gick med ganska snabba steg för dom var ju väldigt viktiga. Sjuksköterskorna.

Åren gick och efter en del snavanden och ganska många genvägar som inte alls var genvägar så stod jag här en snorkall januarimorgon och skulle börja på sjuksköterskeprogrammet. 3 år. Vilken lång tid. Det är eoner av tid innan jag är klar. Innan jag kan kalla mig sjuksköterska.
Första veckan på första terminen sa en lärare att det förut alltid var ett kall att vara sjuksköterska, det var något fint, och från början fick man inte ens betalt, därför var det bara rika flickor och kvinnor som kunde bli sjuksköterskor. Hon sa att det inte är så längre utan att det numera bara är ett vanligt jobb. Jag förstod inte alls vad hon menade. Jag tyckte det lät konstigt. Men medan åren gått har jag förstått att min ljuva flickdröm tagit mig långt. Att Sannorna och Jennyorna hägrat har gjort min motivation benhård. Jag ska bli en av dom.

Om fyra månader kommer jag gå snabbt, med glittrande ögon och vara väldigt viktig genom Huddinge sjukhus nötta korridorer och förlegade inredning.