Ibland får man vara jävligt sur. Ibland får man liksom skrika inombords (och utombords) hur jävla orättvis världen är, att allt suger, man får gå omkring utan hud och med hjärtat i handen. Man får vara bitter över att man pluggat tre år och kommer ut med stjärnor i ögonen och vill göra världen till ett bättre ställe och bli ledsen när den offentliga sektorn spottar en i ansiktet och det ska synas på lönebeskedet att du är en jävla idealist, en barmhärtig samarit är vad du är!
Man får vara ledsen över att det känns som värsta jävla uppdrag omöjligt att hitta nånstans att bo i Stockholm till ett mänskligt pris. Man får vilja bli kommunist då.
Man får tycka synd om sig själv och känna sig orimligt konspiratorisk eftersom alla - hela världen, och allt som händer i den- verkar vara ute efter att klämma till mig.
Man får nog också skriva ett blogginlägg utan en klämkäck finish eller någon typ av sensmoral.
Tyvärr kändes det mer aktuellt och legitimt i tonåren. Folk suckar och ler inte förstående åt en bitter, arg, skrikande 27-åring som de gör åt en 15-åring med en halv cm eyeliner runt ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar