Mitt hårfäste och jag säger Nejtack

Det sägs ju att man "inte får mer än man klarar av". Jag tycker det är det dummaste uttryck jag hört och en skymf mot alla stackars människor som lever under förtryck och har våld i sin vardag. Jag ser också det ironiska i att börja gnälla nu när jag satt ribban för jobbigheter likamed våld och förtryck. Men. Jag är på väg att klappa ihop. Jag ska byta stad, igen. Jag ska börja jobba. För första gången på fyra år kommer jag ha ett heltidsjobb och min huvudsyssla kommer inte vara att glo in i massa böcker och suga i sig kaffe dag ut och dag in. Eller ha praktik och därmed jobba gratis.

Att söka jobb och gå på intervjuer, gå på visningar och vara med i budgivningar, ha praktik, skriva C-uppsats, plugga till en tenta, skriva ytterligare en rapport och förbereda ett föredrag på 45 minuter, allt precis samtidigt, har visat sig slita lite på mig. Jag har ont överallt och ilsket röda utslag lite överallt i ansiktet och hårfästet.
Jag och Jesper har i princip glömt att vi är tillsammans och är till tusen fokuserade på det hägrande. Stockholm. Vårt sociala liv. Det är som att vi bara biter ihop och skiter i att känna efter ordentligt för då rasar vi.

Men nu lägger jag ner, jag har fått ett jobb äntligen, och vi har fått en lägenhet äntligen.
Och jag kopplar känslomässigt bort mig från den här skiten.