Det är något lurt med mitt jobb. Jag känner det på mig. Det jobbar bara trevliga människor där. Jag har inte haft ihjäl någon eller skadat någon eller gett 100 mg morfin istället för 10 och fått någon att sluta andas. Det är väldigt roligt. Jag är inte så trött.
Slutsatsen jag drar av det är; det är något lurt med mitt jobb.
Jag har i tre års tid blivit varnad för den första tiden som sjuksköterska. De varningarna har inte sett ut som min första vecka har gjort. Därför väntar jag. Bävar. Det är nog efter inskolningen som mardrömmen kommer!
Igår trodde jag dock att jag skulle svimma, skita ner mig och kräkas på samma gång; jag spolade en central infart med koksalt varpå patienten säger: "Usch nu blev det obehagligt i bröstet. Usch, och nån konstig smak i munnen!"
Jag, svim- och kräkfärdig, lägger ifrån mig materialet, går sakta leendes ut och hämtar världens snällaste Emma. Allt var ok, det är tydligen vanligt när man spolar en CVK, men det visste inte jag för jag kanske bara spolat 10 någonsin.
Så jag väntar. Och bävar. För snart måste den väl komma? Smällen, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar